Nyheter

Planetsystem runt Proxima Centauri?

Planetsystem runt Proxima Centauri?

Med hjälp av ALMA-observatoriet i Chile har forskare nu upptäckt två band av stoft och damm runt Proxima Centauri, vår närmaste stjärna. De spännande fynden pekar mot att det kan finnas ett välutvecklat planetsystem runt stjärnan.

Strukturer som dessa bälten liknar dem som finns i vårt eget solsystem och utgörs sannolikt av sten och is som är rester från den tid då planeter bildades. Storleken på materialet varierar från små sandkorn till jättelika asteroider.

Stoftbältet närmast Proxima Centauri breder ut sig på ett avstånd som motsvarar en till fyra gånger sträckan mellan solen och jorden. Massan uppskattas till en hundradels jordmassa och håller en temperatur på -230 grader Celsius, samma temperatur som vårt Kuiperbälte.

Proxima Centauri är som tidigare nämnts den stjärna som ligger oss närmast om vi räknar bort solen. Det är en svag röd dvärg som befinner sig fyra ljusår bort. År 2016 upptäcktes planeten Proxima b som därmed är den närmaste planeten utanför vårt solsystem. Proxima b befinner sig långt innanför den innersta stoftringen, bara fyra miljoner kilometer ifrån sin stjärna. I och med ALMA:s observationer finns nu goda förhoppningar om att finna fler planeter.

Enligt huvudförfattaren till denna forskningsrapport, Guillem Anglada, är stoftringarna ett tydligt tecken på att planetbildning pågått tidigare i historien och han hoppas att vidare studier ska kunna peka ut var de övriga planeterna finns. Anglada ser sin forskning som en liten aptitretare i jämförelse med de upptäckter som ligger framför.

En ytterligare anledning till att Proxima Centauri är extra intressant är att det finns ett projekt vid namn Starshot som syftar till att utforska planetsystemet på plats. Det ska använda sig av mikrosonder fästa på laserdrivna segel och för att kunna planera och genomföra ett sådant jätteuppdrag krävs forskning på stoftets egenskaper runt stjärnan.

Text samt bildkälla: www.eso.org

Vad finns där ute egentligen?

Vad finns där ute egentligen?

Örebro Astronomi medverkade i radio P4 idag i en programpunkt som heter ”Veckans stafettfråga”. Thomas Giege som är energi- och klimatrådgivare på Örebro kommun ställde frågan ”Vi vet ju en del om vår sol och våra planeter, men vad mer finns där ute?”

Ja, allt och ingenting, skulle kunna vara ett bra svar för utöver solen och planeterna har vi ju faktiskt hela universum där ute.

Om vi börjar närmast oss har vi bland annat våra månar – bara Jupiter och Saturnus i sig har över 60 stycken vardera. Utöver det finns även ca 1,5 miljoner asteroider med en diameter större än 1 km. Dessutom 1000 miljarder, alltså 1 biljon (!), kometer. Och då tittar vi bara på vad som finns kring vår egen sol.

Innan vi fortsätter kanske vi ska klargöra lite siffror: 1 miljon = en etta följd av 6 nollor; 1 miljard = 9 nollor; 1 biljon = 12 nollor.

Om vi nu tar nästa steg och ser oss omkring i vår galax, Vintergatan, finns ca 200 miljarder stjärnor som i genomsnitt har minst en planet var. En del har ingen, många har fler. Alla dessa exoplaneter (som det heter när det handlar om planeter utanför vårt eget solsystem) omges även de av en massa månar, asteroider och kometer, vilket är rester från när deras solsystem bildades.

Av de 200 miljarder planeter som tros finnas i vår galax så uppskattar forskarna att det är minst 10 miljarder som kan kallas jordlika planeter, alltså planeter som har förutsättningar för liv så som vi känner det med flytande vatten, skyddande atmosfär, lagom gravitation etc.

I Vintergatan finns förstås också gigantiska nebulosor, där nya stjärnor föds, och besynnerliga objekt som svarta hål. Vi har faktiskt kartlagt över 300 stycken sådana bara i vår galax.

Tar vi ytterligare ett kliv ut från vår galax så har vi cirka 2000 miljarder, alltså 2 biljoner (!) andra galaxer i det synliga universum. Med det uttrycket menas den del av universum vars ljus hunnit fram till oss under de 13,8 miljarder år som vi tror att universum existerat. Alla dessa galaxer har i sin tur säkerligen också miljardtals jordlika planeter runt sina stjärnor.

Men trots detta så består universum till allra största delen av tomrum vilket kanske är lite svårt att föreställa sig med tanke på allt det vi precis räknat upp.

Ska man vara petnoga så är väl rymden egentligen aldrig helt tom. Det finns ju exempelvis kosmisk strålning, en massa mörk materia (en form av materia som inte avger eller reflekterar ljus eller annan elektromagnetisk strålning) och mängder av mörk energi (den negativa energi som verkar ligga bakom att rymdens expansion accelererar).

Om man räknar på vad som finns i universum så hamnar vi på en fördelning av cirka 5% vanlig materia, 25% mörk, okänd, materia, och 70% mörk, ännu okändare, energi.

Så svaret är alltså – allt och ingenting!

Är vi ny fysik på spåren?

Är vi ny fysik på spåren?

Med hjälp av rymdteleskopet Hubble har astronomer nu upptäckt att den massiva centralgalaxen som vanligen finns i stora galaxkluster ständigt förflyttar sig i förhållande till klustrets masscentrum. Det motsäger de förutsägelser som görs utifrån standardmodellen för mörk materia. Förhoppningsvis kan detta otippade resultat leda till nya insikter om den gäckande mörka materien och kanske till och med öppna dörren till ny fysik!

Den stora galax som befinner sig i masscentrum för ett galaxkluster kallas för en BCG (brightest cluster galaxy). Enligt standardmodellen för mörk materia (cold dark matter model) bör den inta en stationär position så snart klustret stabiliserats efter en galaxkollision eller sammanslagning. Detta verkar nu motbevisas av ett team bestående av schweiziska, franska och brittiska astronomer!

Den mörka materian är väl känd som ett av astronomins största mysterier. Såväl enskilda galaxer som väldiga kluster omsluts av denna osynliga substans som utgör 25% av universums totala innehåll av massa och energi. Ett galaxkluster kan bestå av upp till 1000 galaxer inbäddade i intergalaktisk gas. Klustret har en mycket tät kärna som domineras av en BGC.

Forskarteamet har analyserat tio stycken galaxkluster med hjälp av Hubbleteleskopet. Man ser då att den mörka materien inte alls lyckas hålla kvar den massiva BGC-galaxen i klustrets centrum. Istället avviker den ibland upp till 40.000 ljusår från den väntade positionen. Enligt David Harvey, astronom vid EPFL i Schweiz, visar detta på att klustrets masscentrum är svagare än vad man tidigare trott. Det ger aningar om att en annorlunda och mer spännande form av mörk materia befinner sig i galaxklustrens centrala delar.

För att kunna göra sin upptäckt har teamet förlitat sig på studiet av gravitationslinser. Galaxklustren är så massiva att de förvränger rumtiden och därmed ljuset från objekt som ligger långt bakom dem, en effekt som förutsades av Einstein. Fenomenet kan användas för att kartlägga var den osynliga materian runt klustret befinner sig. Därefter kan forskarna hitta masscentrum och se var BCG-galaxen befinner sig i förhållande till det.

Såvida inte den nya upptäckten visar sig utgöra ett helt nytt och okänt astrofysikaliskt fenomen kan den bara förklaras av att den mörka materians partiklar kan interagera med varandra, något som inte alls överensstämmer med vår nuvarande uppfattning om hur den mörka materian fungerar.

Nu fordras en mer omfattande forskning för att klargöra om vi kommer att behöva nya fundamenta lagar för fysiken för att kunna förklara den mörka materian.

Text källa: www.spacetelescope.org (Hubble Space Telescope)
Bild källa: NASA, ESA, and J. Lotz (STScI)

Bingo! Här produceras gravitationsvågor

Bingo! Här produceras gravitationsvågor

Klockan 16 idag, när den här artikeln publiceras, inleder flera vetenskapsinstitutioner över hela världen sin presskonferens. Europeiska Sydobservatoriet ESO möter media i tyska Garching. Samtidigt håller LIGO (The Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory) ett motsvarande pressmöte i Washington DC. Alla dessa presskonferenser presenterar samma nyhet. Där rapporteras om ett genombrott som innebär att vi nu för allra första gången med egna ögon kan se och studera en källa till gravitationsvågor, alltså de vågor som först observerades 2015 och som i år belönas med Nobelpriset.

Den 17 augusti blinkade det plötsligt till i LIGOs båda jätteanläggningar i USA när gravitationsvågor för femte gången registrerades. Nära nog samtidigt hände samma sak i Virgos interferometer i Italien vilket innebar att man med tre observationer också fick en indikation om varifrån vågorna utgick. Från samma område på himlen registrerades ett par sekunder senare en kort gammablixt vid två observatorier ledda av ESA respektive NASA.

Upptäckterna triggade omedelbart febril aktivitet i flera nätverk av observatorier och forskare över hela världen, bl a Sverige. Det amerikanska Swope-teleskopet var först med att lokalisera sökobjektet vars snabba utveckling därefter kunde detaljstuderas i alla våglängder av allt ifrån ESOs väldiga ansamling av paraboler i Atacamaöknen till rymdteleskopet Hubble. Totalt var närmare 100 av astronomivärldens största observationsinstrument involverade.

Den händelse som verkar ha utlöst gravitationsvågorna den här gången var en våldsam kollision mellan två neutronstjärnor. De befinner sig på 130 miljoner ljusårs avstånd från oss i galaxen NGC 4993 som kan ses i stjärnbilden Vattenormen. Kollisionen resulterade i en s k kilonova, ett fenomen vars existens förutsagts redan för över 30 år sedan men som inte kunnat verifieras. Efter en möjlig observation med Hubbleteleskopet 2013 som lämnade frågan öppen har dagens väldokumenterade upptäckt bekräftat idén.

Kilonovan, som är 1000 gånger ljusstarkare än en vanlig nova, tros vara ursprunget till s k korta gammablixtar vilket också kunde observeras. Ännu intressantare är att två av ESOs instrument fann spår av tunga grundämnen, bl a cesium och tellurium, som slungades ut ifrån kollisionen med en femtedel av ljushastigheten. Kilonovor har misstänkts vara en primär källa till bildandet av tunga ämnen som guld, platina, bly, uran etc vilket nu verkar kunna bekräftas. Inte enbart exploderande jättestjärnor utan också extrema kollisioner tycks alltså ingå i grundförutsättningarna för vår existens.

Jordliknande planet funnen hos solens granne!!!

Proxima b

Säg hej till vår nya granne – Proxima b.

Det är en jordstor planet som kretsar kring vår närmaste stjärna Proxima Centauri. Värdstjärnan tillhör ett stjärnsystem på tre stjärnor tillsammans med Alfa Centauri A och B som ligger i stjärnbilden Kentauren.

ESO (Europesika sydobservatoriet) tillkännagav idag upptäckten som gjordes vid ESO:s La Silla-observatorium i Atacamaöknen i Chile. La Silla är bas för flera stora teleskop, bland annat instrument som är utformade för att söka efter just planeter som kretsar kring andra stjärnor.

read more…

Juno är infångad av Jupiter – ska avslöja planetens hemligheter

JUNO

I nästan 5 år har NASAs rymdsond Juno varit på väg till solsystemets gigant, Jupiter. Efter att ha färdats närmare 3 miljarder kilometer är nu Juno framme och har fångats in av Jupiters starka gravitation. Tidigt imorgon bitti kl. 05:18 svensk tid, startar Juno sin huvudmotor för att lägga sig i omloppsbana kring planeten. Hastigheten kommer då uppnå hela 250 000 km/h, eller cirka 7 mil i sekunden!

Under 35 kritiska minuter ska Juno bromsas upp och placeras i en s.k. polär omloppsbana. Under drygt 20 månader kommer sonden att kretsa 37 varv runt Jupiter för att sedan, den 21 Februari 2018, krascha in i atmosfären.

read more…

Solnedgång på Pluto

Pluto-Mountains-Plains 9-17-15

När New Horizons i somras passerade Pluto fick vi se fantastiska bilder av denna frusna, avlägsna värld. Rymdsonden har nu börjat skicka tillbaka fler bilder av passagen och här ser vi ett foto taget endast 15 minuter efter själva passagen 18’000km från dvärgplaneten.
read more…

Senaste kommentarer

Arkiv